Det tar aldrig slut...
Jag är så trött... ända långt in i själen och benmärgen. Det känns som om allt är en kamp.... så fort man slappnar av lite, händer nästa sak och så är det kört igen. Jag är så trött och skulle helst av allt ta mina barn och fly någonstans där det är varm och fridfullt. Strunta i allt vad skola och krav heter. Finna harmoni... på tisdag ska vi äntligen ha möte, med rektor, skolchef, bup och Helen (sjukhusläraren). Jag vill hoppas och tro att de tar rätt beslut. Men ärligt talat tror jag inte det. Blir så arg och frustrerad över skolan. Hur kan man bara strunta i det enskilda barnet och hur det mår? Barnet får ta smällen för att skolan vägrar lyssna och förstå. Skilan säger åt bup att de måste göra något och de gör det, hittar en bra lösning som skolan sen inte vill godkänna. Helt makalöst...
Idag är jag trött... så trött...
