Stockholm halvmaraton
Nu är det mindre än två veckor kvar. Som jag har haft ångest över det. Kommer jag orka distansen? Kommer jag hinna på den utsatta tiden? Jag insåg att det bara fanns ett sätt att ta reda på det, prova innan. Så, igår morse, efter en ordentlig grötfrukost gav jag mig ut. Jag passade även på att inviga mitt vätskebälte. Det insåg jag sen var en riktigt dum idé. Hur jag än drog åt det gled det ner när jag sprang. Tillslut blev jag så arg att jag drog åt som 17 och sen knöt en dubbelknut. Då satt det! Första kilometrarna gick som alltid, sådär. Sen kom det en hel del tunga uppförsbackar där jag gick mestadels. Men efter det flöt det på riktigt bra och jag kände mig stark. Det kändes hoppfullt att kanske, kanske skulle jag klara det. Men, efter 9 km lade mina hörlurar av.. Jag blev sjukt irriterad!! Men det fick lov att gå. Jag fortsatte som planerat och försökte att inte bry mig så mycket om mitt eget flåsande. Vid 13 kilometer fick jag rejält ont under vänster fot, ungefär som om jag fått en stor blåsa. Nu hade jag planerat det så bra, att för att ta mig hem var jag tvungen att klara av de sista 8 kilometrarna. Jag görsökte tänka bort foten och bara köra på. När det blev tungt gick jag lite och sen bara på't igen. Vid 17 kilometer hade jag slagit mitt gamla distansrekord och fick lite ny energi. De sista kilometrarna blev faktiskt nästan de snabbaste, trots att jag gick en del. Stannade tillslut klo kan på 21,5 km och en tid på 2;41;21. Så galet stolt över mig själv! Jag gjorde det!! Och dessutom klarade jag tiden som gäller i Stockholm sen. Men ett är säkert, aldrig mer ett vätskebälte!! Ska bli spännande nu att se vilken tid jag kan få i Stockholm efyersom den banan är flackare än den rundan jag sprang här.
