Mörker
Nu är den mörka tiden här, mörkt när man går hemifrån och nästan helt mörkt när man kommer hem. Jag märker hur slut jag är... i både kropp och själ... tröttheten tär på mig... när allt är gjort här hemma, är det jag och Netflix. Då går jag in i
min egen lilla bubbla och struntar i allt annat en stund. Övrig tid använder jag mina hörlurar. Jag sätter på en ljudbok eller pod och skärmar av verkligheten en stund. Det är min räddning, min verklighetsflykt...
Mitt sätt att hantera det jag möter och måste hantera i min vardag, är katastroftänkande. Jag måste tänka mig värsta tänkbara scenario för att vara förberedd. Om det sen slutar bättre än tänkt blir hjag glad/lättad. Men skulle jag hamna i det värsta
scenariot utan att ha tänkt tanken först... då skulle jag gå under. Så katastroftänket har varit min livlina. Min psykolog jag trräffade, innan han slutade, förstod att jag behövde ha det så. Han såg logiken och hur den hjälpte mig hantera och klara
av vardagen.
Denna vecka har varit rätt lugn, och storkillen och jag har hängt en del och han har varit trött men rätt glad. Klart som sjutton att det då drar in mörka moln kring tjejen.., jag vet att det kan vara en bagatell men enligt mitt katastroftänk, skulle
det kunna vara riktigt jobbigt... jag ska prata med henne... igår var hon för trött när kompisen tillslut gick hem så jag valde att inte ta den diskussionen då.
Idag vaknade jag med huvudvärk och allmänt tung i huvudet. Blir toppen när jag ska tillbringaförmiddagen i simhallen, NOT. Efter jobbet ska jag försöka få med storkillen till Avesta och leverera kakor, som klassen sålt, till min moster. Förhoppningen
sen är att få till ett löppass. Känner att jag behöver det.
Kram på er❤️