Träning och ätstörningsnojjor
Jag har inte alls samma problem med mina ätstörningarsideér nu som för något år sen. Visst finns mycket av det kvar, som att jag gärna känsloäter, vill belöna mig med ätbart, vill äta mindre när jag gjort mindre sov. Men på det stora hela är det bättre. Däremot flyttar jag gärna över den kontrollen på andra områden i livet istället, som träningen. Jag har svårt att göra det med måtta. Lite därför jag började med runstreaken. Då fick jag känna att jag var duktig (duktigflickasyndromet) och hade lättare att inte sköta kosten super strikt då. Men till problemet... Denna vecka jobbade ju mannen över, jag har (egen diagnos) känt av pollen och varit allmänt trött, och därför struntat i löpningen. Då kommer ju alla tankar och känslor krypande som ett brev på posten. "Det är bara dåliga ursäkter för att inte springa", "vad lat du är", "nu får du äta lite mindre". Halva kvällen ikväll har gått åt till att dividera med mig själv och vela mellan om jag borde/inte borde springa. Jag valde att stanna hemma med de två stora och titta på film. Storkillen som dessutom har feber igen, det är ju lov. Han har varit sjuk varenda lov i år... Stackaren. Imorgon bitti går jag upp och springer direkt efter frukost och får nöja mig med det. Idag har det dessutom varit supervarmt och kvavt så det hade varit tungt att springa. Jag tänker fortsätta att slåss mot mina hjärnspöken. Men lätt är det inte... Däremot är det lätt att springa just nu, för att solen skiner och det är så vackert ute att det gör ont.
