Tuffa tider
Det har varit några tunga veckor, på många sätt. Jag är inte världsbäst på att hantera det alla gånger. Men gör mitt bästa. Vi var iallafall på första SIP-mötet i Torsdags. Det kändes bra och vi gjorde upp en plan/strategi. Den hänger en del på att läkaren kan hjälpa till med medicineringen. Vi kom ju aldrig iväg läkaren i tisdags då hon var sjuk... Typiskt nog. En ny tid är satt till 20/11. Så bara att hålla ut.
Idag har jag varit och träffat en av familjebehandlarna. De ska vara med på SIP nr 2 den7/11 och behövde få situationen klar för sig. Vi gav handläggaren från soc tillåtelse att dra igång två utredningar, en för varje kille, för att vi ska kunna ansöka om bistånd till både familjebehandling samt kontaktperson till båda killarna. Känns som ety jättesteg att ta och det har inte varit lätt. Det känns som ett stort bevis på mitt misslyckande som förälder, även om jag vet att det inte är så utan det bara är en känsla. Men just nu är jag beredd att göra allt gör att mina barn ska få må bra. Kosta vad det kosta vill! Hon frågade även, familjebehandlaren , om vi gått i familjerådgivning någon gång, jag och mannen. Det kanske inte vore en sån tokig idé. Att vår livssituation tär på oss är ju en underdrift. Sa till mannen när jag kom hem att det kanske är något vi borde göra. Ska vi nu ta hjälp kan vi lika gärna ta tag i allt på en gång.
Som sagt, det är mer än mycket nu och jag är så trött. Har haft en rejäl svacka i helgen då jag halkade in i mitt gamla "kräkande". Känsloåt och försökte kräkas... Brukar kunna hamna där ibland när det blir för mycket. Idag har jag inte kräkts en gång så tror att jag fått det under kontroll för den här gången.
Nu måste jag försöka sova så jag orkar upp imorgon när klockan ringer 4:45.
Kram på er❤️
