Äntligen
Efter en av de jobbigaste veckorna på väldigt länge, där jag inte kunnat träffa❤️, var det ljuvligt att äntligen få ses igår. Känslan att få försvinna i hans famn och slippa känna sig så ensam.. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt saknat honom❤️
lillkillen följde med dit och till en början var han grymt uttråkad. Men efter att jag tagit med honom och ❤️:s dotter på julmarknad och de, när vi kommit hem igen, gått och levererat pandasaker till grannen och hjälpt henne ta in hästen
från hagen, lossnade det. Resten av kvällen hade de jättekul ihop och när vi åkte hem sa han att han ville följa med nästa gång igen.
Idag åker lillkillen till sin pappa och jag åker själv till ❤️ och sover där. Hans dotter är hos en kompis hela dagen, så vi har gått om tid tillsammans. Jag har inte särskilt lätt för att visa mig svag eller visa mina tårar, urusel på det faktiskt
och stänger ofta folk ute. Men nu känner jag att jag börjar kunna göra det med ❤️, sakta men säkert och jag känner att han kan ta det och han bemöter mig precis som jag vill bli bemött. Inte så mycket ord men en öppen famn istället. En stor famn,
där jag börjar våga vara liten och känner mig trygg. Och för en stund känns allt det jobbiga lite lättare.
